herois

Vandrade omkring i stinsen i gårdagensoutfit plus mina klackar.

Som jag börjar kunna gå mer och mer i.

Blir helt enkelt lättare.

Vi var inne på Bik Bok, Vila, kollade kläder sen kollade vi skoooor.

Jag ska ju skaffa nya höst skor snart. Om ni inte hade fattat det i inlägget "What i want in my autumn closet"

Längtar tills jag får mina nya klääääder :)

Längtar ännu mer tills vi gör om mitt rum :)

Och tills jag får min röda eller svarta gitarr!!!!!!!!

Älskar att spela.

Men det e inte så lätt på en ostämd gitarr.

Jag vill därför ha en ny så jag kan utväcklas mer.

Och jag vet att man bara kan stämma en gitarr. Men den här gitarren är gammal och trasig.

Jag har hittat en billig bra gitarr som jag kommer få snart.

Är ju inte så bra än, men det närmar sig.

Mitt mål är att kunna spela gitarr på min skolavslutning.

Btw... jag måste bli bättre på att ta bilder....

Nu ska jag iaf duscha och allt sånt sen ska jag nog ta och sova.

Fast jag börjar 8.30 imogon med :) <3

Det går bättre och bättre i min kinesiska.

Förra året var jag så jävla less på min lärare kinesiskan och livet helt enkelt.

Men iår har jag tagit nya tag och började nian med en helt ny ambition och livskraft.

Känner mig mer posetiv känner att jag kan plugga utan att dö.

Eller få något slags sammanbrott.

Det är svårt. Jag förnekar det inte.

Bara jag inte faller in i mina gamla spår. Jag har ingen ork för deprision.

Jag måste få bra betyg.

Jag måste klara mig.

jag måste det helt enkelt.

Hela livet går ut på skolan.

Allt.

Man pluggar till nian då ska man välja gymnasium har du inte bra betyg blir IV eller inget alls.

i gymnasiet spenderar du tre år, innan du ska välja vidare till högskola/universitet. Efter det är det bara söka jobb

efter dina kunskaper från skolan.

FATTAR NI VILKEN JÄVLA PRESS MAN HAR PÅ SIG ATT KLARA SIG I SKOLAN?!

Jag hatar det, skolan har gett mig så jävla mycket ångest dåligt självförtroende och en jävla massa annat skit.

Det är inte okej! Jag var nära på att ge upp förra året

Ingen märkte något. Inte förns min kompis märkte mina ärr på min arm.

Inte ens mina föräldrar, inte när jag grät inte när jag var röd på min arm.

Inte när jag fick mentala sammanbrott på kvällarna.

Inte ens när jag gav upp.

Jag var lat, har alltid varit lat. kommer antagligen alltid vara lat.

Men annledningen till att allt började var att det blev så mycket i skolan.

Mycket prov, plugg, skulle samla pengar, man skulle hålla kontakten med många.

Det är lätt för många, men det var inte lätt för mig.

Kalla mig emo eller vad fan ni vill.

Men jag kämpar fortfarande.

Jag kämpar för mitt egna bästa.

Jag kämpar för att jag ska må bra.

Jag kämpar för allt jag någonsin trott på.

Nu kommer det bara bli jobbigare men det är okej

för jag har världens bästa kompisar

jag känner att jag är redo för skolan.

Jag kan plugga utan press.

Det går bra nu.

Det skulle inte gått bra nu om det inte vore för att lovisa hade märkt något.

Det e svårt men det blir lättare.

Jag vill säga till alla som har ångest. Alla som mår dåligt. Över sitt utseende eller någonting annat.

Det blir bra tillslut. Mitt lyckliga slut har inte kommit än.

Men det kommer, det vet jag. så gör inte som jag.

gör inte fula ärr på era armar ben eller vart som helst.

lägg ner rakhyveln eller kniven eller vad det än är.

Det blir okej!

Har ni något ni vill prata om med någon som lyssnar.

Eller någon som inte känner er som inte dömmer.

Är ni fria att mejla mig på [email protected]

Jag har fortfarande mycket ilska, mycket sorg, och stress kvar.

Men jag har lärt mig att hantera det bättre

Jag har inte längre nervösa sammanbrott, eller ångetsattacker, jag tycker inte jag är ful eller äcklig.

Visst jag tycker inte jag är snygg eller söt. Men ja är inte äcklig.

jag är Louise Katarina Maire Wahlstedt.

ingen kan begära mer av mig än det.

Lita på er själv

Älskar er själva.

Ta hand om er. puss <3

( det finns mer anledningar till varför jag blev så depp sur och allt som jag blev, men känner inget behov att ta upp dom här. Och nej jag skriver det inte för uppmärksamhet, jag skriver det för det finns hundra andra som känner samma sak som jag känner och jag vet att dom inte vill må dåligt. Utan faktist vill må bra)